Megasystemet, delar

Vilka delar ingår? Beskriv dem utförligt.

Malmfältet, Malmbanan och Malmhamnen
Redan på 1600-talet så bröt man malm nere i gruvorna och framställde järn så gott det gick med den tidens teknik.  Malmfälten som fanns på 1600 talet var Norrbottens stolthet och var välkända redan på den tiden. Malmfälten räknades då och de gör fortfarande det, som en av Norrbottens största pengarkälla. Det enda lilla förstoppningen med malmfälten och den tidens teknik var att man inte kunde frakta så mycket malm på en och samma gång. De ville ju frakta mer och kunna dra större nytta från malmfälten men deras metoder tillät dem inte att göra så.

Så där var problemet och de fick grubbla länge och noga på hur man skulle lösa det. Vi i framtiden vet ju redan hur det slutade. Beslutet togs 1882 att en malmbana skulle byggas och den skulle dras från Narvik och Luleå och på färden så skulle den passera gruvorna. Varför Luleå och Narvik var för att båda låg vid kusten och då kunde man exportera malmen på en längre sträcka via havet.

Tyvärr så hade man inte pengarna som krävdes för att kunna bygga banan. Många andra länder var intresserade av malmfälten. England sade att de skulle sponsra bygget om de fick delar av inkomsten från malmfälten och även ägarskap över fälten. Det uppstod en massa protest omkring den affären, man var rädd för att engelsmännen skulle försöka ta över malmfälten om de väl fick in en fot. Det slutade med att de började bygga en järnväg mellan Narvik och Luleå och att man skulle möta de olika järnvägarna på mitten med hjälp av engelska finansieringar. Dock så blev det inte riktigt som man hade planerat.

När man väl börjat bygga malmbanan insåg man att pengarna inte skulle räcka till, så man försökte bryta malmen och sälja den samtidigt som man byggde banorna. Det gick inte så bra för att malmbrytningen var för långsam och man fick inte in pengar i tid. Därför togs beslutet att istället för att börja med Narvik-Luleå så skulle det byggas en tillfällig bana mellan Luleå och Gällivare.

Trots detta tafatta försök så med ekonomin så gick företaget i minus och det blev bankrutt. Då bestämde staten sig för att gå in och köpte företaget från engelsmännen för 6,75 miljoner kronor. Nu behövde man inte längre frukta engelsmännen eftersom att malmindustrin nu var helt Sveriges egendom. Efter det gick industrin till stor del bara framåt. Den första malmtransporten skedde 1888 och då fraktade man 1 000 ton malm. Vilket ansågs som det tyngsta man någonsin fraktat. I nutid så fraktar vi upp till 4 200 ton på varje tåg. Första tåget från Kiruna till Narvik gick 1902.

Samtidigt som malmbanan byggdes, byggdes även malmhamnarna. De byggdes också av engelsmännen 1883. Tågen som skulle komma i framtiden gick till malmhamnen där man fyllde på båten med malm i lastutrymmet. Från hamnen i Luleå så gick det bara båtar under våren, sommaren och större del av hösten.  När vattnet frös om vinter så stod båten stilla vid kajen. Malmen som fraktades från Luleå kom från malmfälten i Gällivare.

Däremot hamnen i Narvik gick året om, p.g.a att vattnet i Narvik inte frös om vinter. Malmen som fraktades via Narvik kom ifrån Kiruna malmfält.

Porjus kraftstation.
Allt eftersom att efterfrågan av malm ökade omkring 1890-1900-talet så ställdes det mer krav på malmbrytningen. Vid den här tiden hade vi vant oss vid malmen och våra behov att utnyttja resursen var stor, så pass att vi knappt kunde klara oss utan den. När behovet av malm ökade så behövdes det större och dyrare material och maskiner för att kunna bryta malm på ett snabbt och effektivt sätt. Omkring 1900 talet så uppskattade man att malmbanan och gruvan kostade upp till omkring 30 miljoner kronor att hålla igång. P.g.a den stora mängden pengar som gick åt till malmen så krävde staten att malmarbetarna skulle bryta ner mer malm mycket snabbare.

För att kunna bryta malm snabbare krävdes det en mycket större energikälla så att dom skulle kunna hålla igång maskinerna på högvarv. Tyvärr så hade inte de dåvarande gruvbolaget de pengarna som krävdes för att kunna göra det så där körde dom fast. De oroade sig även för att utlandet skulle fatta ett intresse för deras gruvor och försöka ta dem till sina egna. Problemet med pengarna löstes dock snart på så vis att Trafikaktiebolaget Grängesberg Oxelösund köpte upp aktiemajoriteten i gruvbolaget LKAB 1903. Nu behövdes det bara mer energi för att kunna öka brytningen, krossningen och transporten av malmen som man bröt.

Man hade tankarna inne på att använda eldrift till järnvägarna men man tvekade på att det skulle fungera till ett så långt och stort spår. Tidigare hade man experimenterat med eldriften och de experimenten hade varit framgångsrika men då hade man bara provat på relativt korta sträckor. I slutändan bestämde man sig för att testa.

Porjus kraftstation invigdes 1915 och var på den tiden ett av världens största kraftverk. Den försörjde malmbanan med energi så att man kunde fortsätta transportera malm via malmbanan.

Vattenkraftverket i Porjus är till stor del byggt under marken. Anledningen till det är att man vill ha en så hög fallhöjd som möjligt. Varför man vill ha en hög fallhöjd är för att man får ut mer energi på det sättet.

Alla vattenkraftverk har en damm och från den dammen går det öppningar som leder till en turbin. Porjus gångar leder neråt i marken därför att på så sätt kan man ta nytta av fallhöjden.

När vattnet strömmar på turbin så börjar den snurra. Turbinen är länkad till en generator som omvandlar turbinens rörelsen till elenergi. Efteråt när vattnet har strömmat igenom alla gångar flyter det ut i havet igen.

Man skulle kunna säga att vattenkraftverken är beroende av vattnets kretslopp för om kretsloppet inte hade funnits så skulle deras dammar inte ha haft vatten i sig. Vattnet i dammarna har bara en utväg, vilket är genom vattenkraftverket, och ingen entré. När det regnar så fylls dammarna på med vatten igen och så går det runt.

I mina ögon är vattenkraftverk en av de bästa energikällan. De kanske inte är så fina att titta på och kanske förstör några fiskars hem, men de ger oss väldigt mycket energi och förorenar inte miljö med avgaser. Den enda energikälla som jag gillar bättre än vattenkraftverken är vindkraftverken. Oturligt nog så ger de inte oss så mycket energi så att vi kan leva på dem.

Bodens fästning.
När malmindustrin började gå framåt och var riktigt framgångsrik började staten inse att de måste försvara sina resurser. Sverige hade inte bara malmen som gjorde oss rika utan vi hade även skogen och vattenkraftverket. Omkring 1900-talet tillhörde det som nu kallas Finland Ryssland. Man ansåg att Ryssland utgjorde ett hot och man trodde att de skulle försöka ta över Sverige p.g.a dess dyrbara resurser.

1900 togs tillslut beslutet att det skulle byggas ett försvarsfält i Boden. Varför man valde Boden var för att man tyckte att den låg på den mest lämpligaste platsen. Inte bara för att järnvägen gick igenom staden utan även för att man hade en snabb tillgång till Lule älven. Man kunde både använda älven för sitt egna syfte men båtar och man skulle också vara beredd för eventuella bakhåll som kunde komma via älven. Det skulle vara omöjligt för fiendernas attackstyrkor att försöka smita sig förbi fästningen via älven.

 Att bygga fästningen tog sin lilla tid. 1907 avfyrades den första kanonen från fästningen dock var inte hela fästningen riktigt klar än för användning utan det tog ytterligare två år innan fästningen stod klar för användning. I andra ord så tog det ett tag att bygga fästningen, delvis för att man inte hade samma teknologi som man har idag och delvis för att försvarsbyggnaden krävde en hel del massa skydd omkring sig i fall att det skulle bli krig. Betong och pansar var de främsta materialen som användes i bygget.

I samband med Bodens fästning byggdes även Bodens Garnison upp från ingenting. I början bestod den bara av det militära folket men så småningom så byggdes den upp till en så kallad ”garnisonstad”. Förutom fästningen fanns nu statsbyggnader, sjukhus, brandstationer och en rad andra byggnader. Allteftersom att tiden gick flyttade allt mer människor dit, framförallt de militära och deras familjer, och så småningom där var det tidigare hade varit ödemark fanns nu Boden.