Järntillverknings process.

När man ska få upp malm ut ur gruvan så spränger man. LKAB använder sig av en metod i sina gruvor som de tycker är väldigt effektiv och säker. Den kallar de skivrasbrytning. Den innebär att efter att man sprängt i berget så lastar de ut malmen underifrån gruvan via gångar i jorden. På så sätt kan de lasta med väldigt mycket malm, på samma gång som metoden är säker. Den här metoden försäkrar att de får med den mesta malmen som finns i gruvan och kvar lämnas gråberg och liknande oanvändbara stenar.

Efter det så transporteras malmen till LKAB där man separerar olika malm. Bl.a så plockar de bort gråberg som anses som ”orenheter”. Gråberg är en sten som inte klassas som malm och den separerar man och slänger bort när man anrikar. I anrikningsverket maler man också malmen för att få bort de inre ”orenheterna” t.ex natrium, fosfor och kalcium. Man fördelar även malmen och separerar de i olika typer av malm. Under anrikningsprocessen så får man bort en massa onödig vikt och plats när man ska skicka vidare malmen till SSAB med tåg och man renar man malmen från onödiga ämnen.

Sedan hamnar den nyrensade malmen i SSAB i Luleå där man har masugnar. I masugnarna värmer man upp malmen för att man vill få ut syren och så att malmen blir råjärn, denna process kallas reducering. När man ska smälta malm så måste man ha en så hög temperatur som upp till 1800 grader och för att ugnen ska kunna bli så varm så måste man elda med kol (koks och injektionskol) och då förorenar man ju malmen igen. För det var råjärn de ville ha och då kan man inte ha en massa kol i det utan man vill bara ha en lite kolhalt.  Så, efter att man tagit bort all syre ifrån råjärnet övergår man till LD-processen.

Nu återstår det bara att få bort kolen så har man råjärn. Först, efter att man har transporterat råjärnet från masugnen till LD-konverten i en flytande form så tar man bort svavlet. Då tar man en lans som man fyller med magnesium och kalciumkarbid och den lansen doppas i råjärnet och då ska svalvet bli en sorts gegga som man sedan häller bort från råjärnet.

Efter det så måste man ta bort kolen som man tillsatte i masugnen och för att göra det så måste man konstigt nog tillsätta syre i järnet. När man gör det så reagerar kolen på syren som släpps in och kolen och syren bildar en gas. Man fortsätter att blåsa in syre ända tills man har så mycket kol i järnet som var önskat. Dock får man inte ta bort för mycket kol från järnet för då har man inget järn längre utan då blir det stål istället.

         



Bildkällor:

SSAB, LD-processen
  
SSAB, Masugn

Megasystemet, delar

Vilka delar ingår? Beskriv dem utförligt.

Malmfältet, Malmbanan och Malmhamnen
Redan på 1600-talet så bröt man malm nere i gruvorna och framställde järn så gott det gick med den tidens teknik.  Malmfälten som fanns på 1600 talet var Norrbottens stolthet och var välkända redan på den tiden. Malmfälten räknades då och de gör fortfarande det, som en av Norrbottens största pengarkälla. Det enda lilla förstoppningen med malmfälten och den tidens teknik var att man inte kunde frakta så mycket malm på en och samma gång. De ville ju frakta mer och kunna dra större nytta från malmfälten men deras metoder tillät dem inte att göra så.

Så där var problemet och de fick grubbla länge och noga på hur man skulle lösa det. Vi i framtiden vet ju redan hur det slutade. Beslutet togs 1882 att en malmbana skulle byggas och den skulle dras från Narvik och Luleå och på färden så skulle den passera gruvorna. Varför Luleå och Narvik var för att båda låg vid kusten och då kunde man exportera malmen på en längre sträcka via havet.

Tyvärr så hade man inte pengarna som krävdes för att kunna bygga banan. Många andra länder var intresserade av malmfälten. England sade att de skulle sponsra bygget om de fick delar av inkomsten från malmfälten och även ägarskap över fälten. Det uppstod en massa protest omkring den affären, man var rädd för att engelsmännen skulle försöka ta över malmfälten om de väl fick in en fot. Det slutade med att de började bygga en järnväg mellan Narvik och Luleå och att man skulle möta de olika järnvägarna på mitten med hjälp av engelska finansieringar. Dock så blev det inte riktigt som man hade planerat.

När man väl börjat bygga malmbanan insåg man att pengarna inte skulle räcka till, så man försökte bryta malmen och sälja den samtidigt som man byggde banorna. Det gick inte så bra för att malmbrytningen var för långsam och man fick inte in pengar i tid. Därför togs beslutet att istället för att börja med Narvik-Luleå så skulle det byggas en tillfällig bana mellan Luleå och Gällivare.

Trots detta tafatta försök så med ekonomin så gick företaget i minus och det blev bankrutt. Då bestämde staten sig för att gå in och köpte företaget från engelsmännen för 6,75 miljoner kronor. Nu behövde man inte längre frukta engelsmännen eftersom att malmindustrin nu var helt Sveriges egendom. Efter det gick industrin till stor del bara framåt. Den första malmtransporten skedde 1888 och då fraktade man 1 000 ton malm. Vilket ansågs som det tyngsta man någonsin fraktat. I nutid så fraktar vi upp till 4 200 ton på varje tåg. Första tåget från Kiruna till Narvik gick 1902.

Samtidigt som malmbanan byggdes, byggdes även malmhamnarna. De byggdes också av engelsmännen 1883. Tågen som skulle komma i framtiden gick till malmhamnen där man fyllde på båten med malm i lastutrymmet. Från hamnen i Luleå så gick det bara båtar under våren, sommaren och större del av hösten.  När vattnet frös om vinter så stod båten stilla vid kajen. Malmen som fraktades från Luleå kom från malmfälten i Gällivare.

Däremot hamnen i Narvik gick året om, p.g.a att vattnet i Narvik inte frös om vinter. Malmen som fraktades via Narvik kom ifrån Kiruna malmfält.

Porjus kraftstation.
Allt eftersom att efterfrågan av malm ökade omkring 1890-1900-talet så ställdes det mer krav på malmbrytningen. Vid den här tiden hade vi vant oss vid malmen och våra behov att utnyttja resursen var stor, så pass att vi knappt kunde klara oss utan den. När behovet av malm ökade så behövdes det större och dyrare material och maskiner för att kunna bryta malm på ett snabbt och effektivt sätt. Omkring 1900 talet så uppskattade man att malmbanan och gruvan kostade upp till omkring 30 miljoner kronor att hålla igång. P.g.a den stora mängden pengar som gick åt till malmen så krävde staten att malmarbetarna skulle bryta ner mer malm mycket snabbare.

För att kunna bryta malm snabbare krävdes det en mycket större energikälla så att dom skulle kunna hålla igång maskinerna på högvarv. Tyvärr så hade inte de dåvarande gruvbolaget de pengarna som krävdes för att kunna göra det så där körde dom fast. De oroade sig även för att utlandet skulle fatta ett intresse för deras gruvor och försöka ta dem till sina egna. Problemet med pengarna löstes dock snart på så vis att Trafikaktiebolaget Grängesberg Oxelösund köpte upp aktiemajoriteten i gruvbolaget LKAB 1903. Nu behövdes det bara mer energi för att kunna öka brytningen, krossningen och transporten av malmen som man bröt.

Man hade tankarna inne på att använda eldrift till järnvägarna men man tvekade på att det skulle fungera till ett så långt och stort spår. Tidigare hade man experimenterat med eldriften och de experimenten hade varit framgångsrika men då hade man bara provat på relativt korta sträckor. I slutändan bestämde man sig för att testa.

Porjus kraftstation invigdes 1915 och var på den tiden ett av världens största kraftverk. Den försörjde malmbanan med energi så att man kunde fortsätta transportera malm via malmbanan.

Vattenkraftverket i Porjus är till stor del byggt under marken. Anledningen till det är att man vill ha en så hög fallhöjd som möjligt. Varför man vill ha en hög fallhöjd är för att man får ut mer energi på det sättet.

Alla vattenkraftverk har en damm och från den dammen går det öppningar som leder till en turbin. Porjus gångar leder neråt i marken därför att på så sätt kan man ta nytta av fallhöjden.

När vattnet strömmar på turbin så börjar den snurra. Turbinen är länkad till en generator som omvandlar turbinens rörelsen till elenergi. Efteråt när vattnet har strömmat igenom alla gångar flyter det ut i havet igen.

Man skulle kunna säga att vattenkraftverken är beroende av vattnets kretslopp för om kretsloppet inte hade funnits så skulle deras dammar inte ha haft vatten i sig. Vattnet i dammarna har bara en utväg, vilket är genom vattenkraftverket, och ingen entré. När det regnar så fylls dammarna på med vatten igen och så går det runt.

I mina ögon är vattenkraftverk en av de bästa energikällan. De kanske inte är så fina att titta på och kanske förstör några fiskars hem, men de ger oss väldigt mycket energi och förorenar inte miljö med avgaser. Den enda energikälla som jag gillar bättre än vattenkraftverken är vindkraftverken. Oturligt nog så ger de inte oss så mycket energi så att vi kan leva på dem.

Bodens fästning.
När malmindustrin började gå framåt och var riktigt framgångsrik började staten inse att de måste försvara sina resurser. Sverige hade inte bara malmen som gjorde oss rika utan vi hade även skogen och vattenkraftverket. Omkring 1900-talet tillhörde det som nu kallas Finland Ryssland. Man ansåg att Ryssland utgjorde ett hot och man trodde att de skulle försöka ta över Sverige p.g.a dess dyrbara resurser.

1900 togs tillslut beslutet att det skulle byggas ett försvarsfält i Boden. Varför man valde Boden var för att man tyckte att den låg på den mest lämpligaste platsen. Inte bara för att järnvägen gick igenom staden utan även för att man hade en snabb tillgång till Lule älven. Man kunde både använda älven för sitt egna syfte men båtar och man skulle också vara beredd för eventuella bakhåll som kunde komma via älven. Det skulle vara omöjligt för fiendernas attackstyrkor att försöka smita sig förbi fästningen via älven.

 Att bygga fästningen tog sin lilla tid. 1907 avfyrades den första kanonen från fästningen dock var inte hela fästningen riktigt klar än för användning utan det tog ytterligare två år innan fästningen stod klar för användning. I andra ord så tog det ett tag att bygga fästningen, delvis för att man inte hade samma teknologi som man har idag och delvis för att försvarsbyggnaden krävde en hel del massa skydd omkring sig i fall att det skulle bli krig. Betong och pansar var de främsta materialen som användes i bygget.

I samband med Bodens fästning byggdes även Bodens Garnison upp från ingenting. I början bestod den bara av det militära folket men så småningom så byggdes den upp till en så kallad ”garnisonstad”. Förutom fästningen fanns nu statsbyggnader, sjukhus, brandstationer och en rad andra byggnader. Allteftersom att tiden gick flyttade allt mer människor dit, framförallt de militära och deras familjer, och så småningom där var det tidigare hade varit ödemark fanns nu Boden.

Teknologiska Megasystemet

Hur gick järntillverkningen till i slutet av 1800-talet?
När man skulle få upp järnet så sprängde man i berget. I början använde man nitroglycerin vilket var väldigt farligt att hantera men samtidigt väldigt effektiv. Därefter experimenterade man med dynamit, vilket fungerade relativt bra men nitroglycerin var klart bättre än dynamiten. I slutändan använde man sig av spränggelatin. Det var den bästa metoden hittills. Samtidigt som man kunde kontrollera smällarna så var det också väldigt effektiv. Efteråt när man hackat upp malmen ur berget så transporterade man den ut via släde som drogs av hästar och oxar och sedan upp på tågen som körde malmen vidare.

Vad gjorde rallarna?
Rallarna byggde järnvägarna. Det var de lite fattigare i samhället som arbetade som rallare, de som inte hade råd att vara petig med jobbet. Det var många lantbrukare som sökte sig till att bli rallare eftersom att lönen var bättre som rallare än som bonde. Att vara rallare var ett ganska riskfyllt arbete och var väldigt fysiskt krävande. På den tiden så hade de inte samma teknik som vi har idag så man kan bara anta hur jobbigt det måste ha varit att lägga alla tunga järnspår.

Ge några exempel på nya eller växande orter runt sekelskiftet (1900) och berätta varför de växte eller uppkom.
Det som vi nu kallar Gällivare eller Malmberget är en stad som kom till omkring 1900-talet, 1888 om man ska vara exakt. Malmberget byggdes inte helt och hållet från grunden utan det fanns redan en liten kyrkby med dryg 250 invånare som kallades Gällivare. När arbetare kom till Gällivare med malmbanan som höll på att byggas så bodde dom först i Gällivare. Så småningom fanns det så många människor i byn så att arbetarna började bygga bostäder till sig själva och snart fanns det så många hus att man började kalla stället för ”kåkstaden”. ”Kåkstaden” var ingen fin plats, folket tyckte att det var en slum och ansedde att det var en skandal att folk bodde i den staden. Allt som tiden gick så kom det bara mer och mer invånare i staden för att arbeta och 1899 fick Malmberget en stadsplan och istället för att fortsätta att bo i ”kåkstaden” så revs den och människorna där flyttade till det som nu hette Malmberget. När tiden gick så blev malmindustrin bara mer populär och befolkningen i Malmberget ökade p.g.a tillskottet på arbeten inom Malmindustrin. Man fick mycket pengar på att arbeta i gruvan och järnvägarna så det var arbeten som många strävade efter. År 1900 hade Malmberget 7 000 invånare och var en av dom populäraste staden i länet, på den tiden så hade Luleå ca. 9 500 invånare och Gällivare närmade sig Luleås siffror snabbt.

Samtidigt som Malmberget kom till byggdes också civilisationen Kiruna upp. Anledningen till att Kiruna kom till var av samma anledning som man byggde Malmberget. Kiruna är en typisk malmstad och majoriteten som bodde där jobbade i gruvan. Allt som gruvan blev större så flyttade det bara mer människor dit tillsammans med sina familjer för att arbeta i gruvan.

I både Malmberget och Kiruna fanns det så många människor i staden så att det inte fanns bostäder åt alla. På den tiden fanns bara bostäder till ungefär en tredjedel av befolkningen och man fick så lov att dela husrum med andra familjer. Men allteftersom att gruvan växte så kunde man bygga nya bostäder men samtidigt så kom det hela tiden nya människor och trångboddheten var fortfarande ett problem.

Varför byggdes kraftverket i Porjus och när gjordes det?
När man väl hade bestämt sig för att bygga kraftstationen var det första förslag som togs upp Vakkakoski, som ligger drygt 20 km från Kiruna. Vakkakoski skulle vara den perfekta platsen att bygga kraftverket på. Den låg relativt nära både gruvan och järnvägen så det skulle vara ett säkert drag att placera kraftverket där. Däremot började man få tankar på att bygga ett kraftverk i Porjus.

I slutändan så bestämde man sig för att bygga kraftverket i Porjus, trots att det låg 120 km från Kiruna och att det skulle krävas upp till 80 000 volt att transportera energin. På den tiden hade man aldrig ens experimenterat med en spänning på 80 000 volt så det var en väldigt stor och riskfylld satsning de gjorde. Anledningen till varför det blev Porjus var att där skulle man få mest energi p.g.a älven som fanns där (Lule älv) och för att man ville utveckla industrin. Helt enkelt ville de göra nått nytt och på samma gång göra ett stort steg för utvecklingen framöver. Porjus var klar och redo för användning omkring 1915 och invigdes den 8 februari samma år.

Vad tror du hade varit annorlunda i Norrbotten idag om man inte hittat malm?
Jag tror att vi hade varit fattigare än vad vi är idag eftersom att malm och gruvindustrin ger oss ganska mycket pengar. Pressen och konkurrensen inom jobb hade varit mycket större eftersom att gruvan har väldigt många anställda och om den inte skulle ha funnits så skulle väldigt många vara arbetslösa. Jag tror också att vi skulle ha hittat någon annan resurs istället för malm. När vi hittade malm så på nått sätt så slutade vi leta efter andra resurser eftersom att vi hade hittat något att tillfredsställa våra behov. Om vi inte hittat malm så skulle vi fortfarande varit på jakt efter någonting annat, vad det skulle kunna ha varit får vi aldrig veta eftersom att nu hittade vi malm. Malm är nog en av den bästa upptäckten norrbottningarna har gjort genom tiderna om man tänker på följderna som kom. Vi är rika, vi har jobb och vi har en väldigt bra och användbar resurs som kan användas till många saker.

Det finns också en hel radda städer som kanske inte hade funnits om vi inte hade hittat malm. Exempelvis så skulle kanske inte Kiruna ha funnits. Gällivare, eller Malmberget, skulle ju ha funnits eftersom att den redan fanns från innan malmen upptäcktes men det hade knappast ha varit så stort som det är nu. Man vet ju aldrig men Gällivare kanske skulle ha dött ut om det inte vore för malmen, det lär vi ju aldrig få veta. En annan väldigt stort stad som påverkats av malmen är Luleå. Jag tror inte att Luleå hade varit så stort som det är nu men jag tror att den skulle ha funnits med på kartan dock inte under namnet Luleå.

I något parallellt universum på samma ställe som Luleå skulle  ha varit på är nu en liten by. Vill man handla något tar man nu bussen till Gammelstad. Kyrkbyn har expanderats och runt omkring den har nu byggts en civilisation. I detta universum har man aldrig hört talas om malm och om någon plötsligt skulle börja prata om det så skulle man tro att denna någon är galen. Som om att det skulle finnas en massa värdefulla stenar i ett hål i ett berg mitt i ödemarken som skulle förändra en massa människors liv...

Kiruna, Malmberget, Luleå och boden är bara några exempel på några platser som kanske inte hade varit den samma om vi inte hittat malm. Det är svårt att säga exakt vilka orter som har blivit påverkade av malm eftersom att väldigt många på ett eller annat sätt har påverkats. 

Vattenkraftverk

Tänk att du bor i en liten by. Du bor nära skogen och på morgonen när du hämtar tidningen kan du höra vattnet porla och fåglarna kvittra. Allting är så grönt och fridfullt. Men plötsligt förändrades det. En dag öppnar du fönstret och du hör inte bäcken. Fåglarna verkar inte vara vakna för du kan inte höra de. Av någon anledning känns det som om att skogen är mörkare. När du går på din morgonpromenad genom skogen bestämmer du dig för att ta en tur längs bäcken. Kanske ska du fiska senare samma dag. Det blev inget fiske den dagen. Det blev inget fiske någon av dagarna framöver i din bäck. Nu måste du åka flera mil för att hitta ett bra fiskeställe eftersom att fiskarna inte längre kommer till din bäck. Bäcken porlar aldrig fridfullt igen, istället varje morgon när du hämtar tidningen hör du nu en damm dåna. I din bäck har nu byggts ett vattenkraftverk. 

Vissa tycker kanske att det är bra med vattenkraftverk, men det enda du känner är sorg och uppgivenhet. Vad gör ett vattenkraft hit och dit kanske dom tänker. Vattenkraft är ju i och för sig en av de bästa energikällorna. Man får mycket energi ifrån de och de använder bara naturliga resurser. Vattnet kommer inte försvinna. De kan använda samma vatten om och om igen. Vattenkraftverken är inte som kärnkraftverken. De förstör inte naturen med giftiga ämnen, vattnet försvinner inte. Allt det här spelar ingen roll för dig. Du ser fördelarna med vattenkraftverket och du förstår varför dom byggt det men du kan inte hjälpa att hata det. Du undrar kanske om du är den enda som känner så. När du pratar med grannarna längre ner på gatan säger majoriteten dina exakta tankar. 

(inte klar)